Ge aldrig upp!

Känns underbart att få komma in och känna värmen efter en dag på stan, ute i kylan som biter sig fast. Lunchade med Linn, träffade folk och gjorde några andra ärenden innan jag vände om.

På vägen hem fastnade jag med blicken på sätet framför och reser till en annan värld - långt ifrån den dagen, men verkligheten för mig.

Min barndomskompis drunknade, hon var död men kom tillbaka och min första reaktion var "när, var och hur?" - Min rädsla för döden är ganska stark, men klarade hon det och tog sig tillbaka så klarar jag det även om det innebär slutet på riktigt. Varför är jag rädd och varför är döden ett ämne som skakar om mig? Känner du igen dig?

Så mycke livet gett, både på gott och ont står jag fortfarande upp!

Från att vara en liten tjej som inte trodde på sig själv eller någonting, och som inte hade något med andra att göra. Från att ha stängt in sig i rummet i flera månader och endast visat sig ute när hon skulle till skolan, när det var dags för middag och när hon var tvungen att göra sina behov - allt för att skydda sig - sitter jag idag här, starkare med en tro på att jag kan och ger mer för det jag vill istället för att ge upp. Utmanar mig själv på en nivå jag visats klara av, har roligare och trivs bättre med mig själv och den jag är.

Så omedveten då om hur man hanterar problem vet jag idag att det jag utsatt mig själv för inte var rätt för mig - inte heller för någon annan..

Minns så väl den dagen då min styvmamma (för inte så längesedan) berättade lite om hur hennes döttrar upplevde det att vara hemma. Det tåras i mina ögon när jag vet att jag, utefter mitt beteende då, har lärt dem någonting idag.

Även om jag var dum så finns något att läras av och lära ut.

Efter varje motgång så har jag ALLTID lyckast resa mig - är det inte fantastiskt!