Fjällen

Mina drömmar är ju helt otroliga, de drar mig med till en annan plats och är just för stunden så verkliga de kan bli.

Vakterna på vår egna lilla flygplats stod utanför dörren med terroristen medans resten gick in. 08.45 gick planet och ena vakten som stod där ute sa till terroristen "genom den här dörren passerar ingen utan vakt" och så sa han "jag ska ta mig ett bloss innan vi går" och då var klockan 08.42 - det gick som planerat och han missade flyget och jag satt mig i helikoptern som väntade på mig - den som skulle ta mig upp till fjällen där Han väntade.

Vädret var eländigt och det var många minusgrader och innan vi lyft kom jag på att jag ville ha kameran och han som körde lovade att vänta. Jag sa att det skulle gå snabbt och rusade in för att leta.

Där inne kom jag också till ett helt annat ställe - nu var det längre inte en liten flygplats. En massa folk kutade hit och dit och det lustiga var att jag kände till allas ansikten. P.A som var förälskad i mig som jag flera gånger försökte finta bort, mina morbröder som hjälpte mig att bygga en trappa upp till övervåningen så jag kunde hämta min kamera och min syster som under tiden stod och pratade med mig tills en kille kom (Tobias vår halvbror) som ville berätta för henne att någon var på väg till henne och att hans humör inte var det bästa.

Efter sin tid och jag hade min kamera sprang jag ut så fort som möjligt och där utanför låg han och höll på att frysa ihjäl - mannen med helikoptern. Tog med honom inomhus igen där han fick ligga och jag frågade varför han inte kom in när han kände han började frysa, men fick inget svar.

När vi var upp i fjällen fast dock ej på rätt ställe ringde Han till mig och ville prata. Han sa ord som gjorde mig så himla glad och i drömmen kunde jag nu bara se ett stort och vitt hus samtidigt som jag satt längst upp på fjället för att kana ner - så långt som fram till hans dörr. Allt kändes perfekt förutom att jag var tvungen att skynda mig eftersom att jag blev jagad utav en bil där det satt en massa unga som skulle fånga mig.

Där slutar drömmen och jag vaknar upp, hoppas och önskar lika mycke som igår och alla andra dagar hittills.

Varför varje natt

Första gången jag vaknade och mådde så himla bra - klockan 04.32 och jag kan inte minnas något utav det jag drömt. Kom ihåg hur jag sa det till mig själv att jag inte skulle somna om för att jag då säkerligen skulle drömma - tyvärr, det tog mig inte länge innan jag slumrade till och vaknade upp nyss och mår dåligt över hur våldsamma mina drömmar är, eller hur våldsamt mycke jag drömmer.

Jag stod på scen och spelade tillsammans med det mest kända bandet (i drömmen) och alla gillade det. Jag var den duktiga och bra tjejen som många kände till och inte glömde, vilket var ganska skönt. Vi hade efter vår spelning påbörjat festen som vi länge hade planerat och hela 48 personer delade på ett trevåningshus med STOOR yta och var våning var sin egen värld.

Tillsammans åt vi alla god mat, dansade och lyssnade på musik.

Slog mig ner med några andra framför datorerna som fanns i vardagsrummet och kom i kontakt med en som sa sig ville träffa mig, men jag avböjde och stängde ner allt, gick till en bekant tjej och höll istället henne sällskap. Var även där som en kille kom och började hålla om mig och försöka ta min hand när jag tittade på tjejen som skrattade och bestämde mig för att gå iväg.

Min mamma ringde från andra våningen. Hon ville att jag skulle ta på mig vinterkläderna och komma för att hon och min syster hade något åt mig. Gjorde som de sa och lovar att det var kallare än någonsin. Uppe i en hög ställning satt de och bad mig komma upp - men hur?
Försökte med allt som gick och slutade med att jag hängde där, halvvägs och jag kom ihåg hur jag ville att de skulle hjälpa mig innan Jonas skulle se mig och börja skratta - men till slut så.

--- Här blev det svart och jag kommer inte ihåg nå mer förrän---

Vi stod vid havet och alla apploderade över något bra som jag gjort. En liten skolflicka ville att jag skulle svara på några frågor och räckte fram ett block och en penna. Vad i hela friden var det där för frågor? Hur som tappade alla stämningen när det stora skeppet drev in, sjönk och exploderade.

Alla föll ihop på backen och jag var en utav de få som ställde sig upp på benen och såg resten ligga orörlig bland röken. Gav ifrån mig ett skrik och visste inte vad jag skulle göra och sökte mig till trappen som ledde ner till den första våningen igen.

Där träffade jag Jonas och mer vill jag inte berätta.

Är det verkligen nödvändigt att drömma varje natt och finns det inget jag kan göra för att slippa? Det är minsann heller inte roligt att drömma om döden, att någon har ihjäl den ena och den ena den andre - eller att det händer någon olycka - varje natt.

Nu ska jag lyssna på lite musik - Manowar - göra mig nå fika och komma på andra tankar :)

Oro i kroppen

Jag satt inne - oskyldigt dömd för mordet på flickan som sällskapade mig under resan. Ändå så gjorde jag det jag kunde när bryggan vid sjön gick sönder och hon rasade ner och slog huvudet i en sten. Ringde ambulansen som lovade att vara där på bara några minuter, men väntade timme efter timme utan att se en skymt av någon.

Slog de en signal igen då de fortfarande lovade att komma men inte kunde just nu för brist på personal och fordon. Varför när man behöver de?! Och jag brast ut i gråt efter mer än ett dygn då de kom och vi såg att det var försent.

Oskyldigt dömd och jag kände hur livet inte fanns! Skellefteå skulle vara en helt annan stad, med säkert en helt annan befolkning den dag de släppte mig, så för att vara medveten och samtidigt kunna satsa ställde min far upp på mig och sa att han kunde sitta av hälften utav tiden och vi byter av varandra efter tre dagar.

Staden skulle så småningom ligga under vatten och för att undvika detta var alla tvungen att ta till med drastiska åtgärder. Pojkvännen hade tidigare pratat med en äldre man som hade ett hus till salu och en utav De Där dagarna jag inte var inne tog vi bilen och körde runt för att hitta huset som låg en bra bit ovanför marken.

Det var klart och bestämt att vi tillsammans skulle köpa det där huset för att överleva, och det gjorde vi. Sedan blev allt svart och jag vaknade upp ur drömmen.

Jag älskar att höra hans härliga röst och jag älskar honom - men jag avskyr att drömma, vakna upp och känner hur magen vänder på sig, upp -och ner och ut -och in! Jag SAKNAR honom och skulle göra ALLT!

Vill sluta drömma

Vi, jag och tjejen med mörkt hår som var kortklippt stod utanför huset som vilade på andra sidan sjön. Hennes kläder och hon själv var genomblöt efter att ha dratt i vattet och jag var glad som klarade mig från att falla i och att hon klarade sig från strömmarna längre ut. Äntligen var det över!

Vi knackade på, inväntade ett svar och plötsligt stod en äldre dam och frågade vad vi gjorde där och mitt sällskap svarade: "Hej, din kollega har insjuknat, vi blev tillbedda och är här för att hämta de bruna skurmopparna" - "Här finns inga bruna skurmoppar" snäste tanten av och vi fick nu åter komma på ett sätt att ta oss in i huset.

Vart kom de orden ifrån när vi inte alls känner till någon bekant till människan och när anledningen till varför vi var där inte alls var den?

Hur som helst vände vi, tog oss över sjön och tillbaka till skogen där vi hade vår lilla stuga. Hur skulle det här sluta? Jag tittade ut genom fönstret och såg en liten flicka vandra, tog på mig rocken och mötte henne efter vägen och frågade vem hon var och vart hon kom ifrån med en tunn och svag röst.
Jag vet inte om jag var rädd, men flickan såg bekant ut.

"Jag kommer från den lilla byn en bit bort och mitt namn är Åsa" Jag VISSTE det, Åsa en klasskamrat sedan många år tillbaka! - Hon förde mig med till sitt hem och visade allt som fanns där. Ett härligt hus som värmdes upp med värmeljus och ved. Allt verkade solklart men så händer något - elden sprider sig, går inte att hejda och i panik välter jag ett skåp som rasar över mig! - Allt blir svar, är jag död?

Vaknar till när jag läser ett SMS som skickats från Jonas, ett SMS som tyder "Duger jag inte till en söt tjej som du eller är alla som ********?"

Någon kastade mig upp på ryggen och bar mig till tåget som skulle föra oss bort. Han band fast mig för att sitta säkert och sedan gled tåget iväg. En brandman som larmats och i hans sällskap kunde jag så snart stå på mina egna ben.

Vilken skum dröm va? Det har vart något varje natt sedan två veckor tillbaka och varje natt har Jonas mer eller mindre vart med. Nu ska jag göra mig klar för att möta Sandra och Johan på stan och om det inte blir bussen som går på någon timme så måste jag skynda mig om hon nu ringer och säger att de hämtar mig.

REAN idag för er som undrar och har mer att berätta när jag kommer hem.